Elin Persson er 29 år gammel, og jobber både som sosialantropolog og forfatter. Boken hun vant prisen for, De afghanska sönerna, er hennes debutroman. Tidligere i år kom hun ut med sin andre roman, Det er någonting som drar i mig, også denne en ungdomsroman.
Flyktningskrisen er et ubestridelig faktum, men for de aller fleste som bor i landene som tar imot deler av flyktningsstrømmen, utarter den seg i hovedsak som statistikk. Persson har selv jobbet tett på alenekommende ungdommer. Gjennom hovedkarakteren Rebecka gir hun de uinnvidde leserne et innblikk i det som skjer innenfor dørene på et ungdomshjem, og de innvidde en bekreftende hånd å holde i.
Det var främst min kropp som reagerade, jag blev kall, och sedan varm, och sedan började kroppen att skaka. Jag fick också svårt att höra. Jag var väldigt fokuserad på att bara gå upp på scen, motta statyetten av Kronprinsessan och kunna genomföra mitt tal. Det var först efteråt, när jag satt mig ned, som jag förstod vad som hade hänt, och då kände jag mig oerhört tacksam, stolt och rörd.
Rent konkret skildrar romanen ett hvb-hem för ensamkommande ungdomar där en ung tjej vid namn Rebecka arbetar. Hon har hand om en avdelning för tre killar från Afghanistan och genom hennes blick får vi lära känna Ahmed, Zaher och Hamid. De är tre väldigt olika personer, som bär på olika erfarenheter och minnen. De förenas i väntandet och hanterar det på olika sätt. För mig handlar den här boken främst om att befinna sig i ett limbo mellan två världar, det man saknar och det man längtar till. De alla har olika sätt att hantera det på och Rebecka är ett vittne av det som händer på den här platsen. Boken tar också upp teman som psykisk ohälsa, men också gemenskap, att vi behöver varandra för att klara av att genomgå vissa stunder i livet.
Det var ganska sent i processen som jag bestämde mig för att skriva en bok om det. Jag gick på en skrivarskola och min plan var att jag skulle utforska olika teman och sätt att skriva på. Så ämnet var något som jag egentligen började skriva om för att bearbeta det som jag hade sett när jag arbetade på hvb-hem. Sedan växte berättelsen, och det blev mer och mer material att jag tillslut bestämde mig för att testa skriva en roman om det. Det kanske var efter sex månader skrivande som jag bestämde mig för att jag ska testa att skriva en roman.
Självklart önskar jag att den når ut till människor som själv har erfarenheter av flykt, som förhoppningsvis kan känna igen sig. Men jag önskar också att den når ut till människor som är väldigt långt ifrån den världen, som inte känner någon som har varit på flykt, som inte känner någon som arbetar på ett hvb-hem, som lever i en skyddad värld. Dem önskar jag att boken når ut till, att de för en stund får vara i de här rummen. Kanske kan det förändra någonting, värderingar eller tankar.
Kärnan av en väntande människa kan se ut på många olika sätt. Det kan vara en människa som hamnar i ett freeze-tillstånd, och inte förmår sig att resa sig ur sängen, som inte känner någon lust till att delta i samhället, gå i skolan eller skaffa vänner. Det kan också ta sig i uttryck i frustration, mot samhället och mot människorna i samhället, en frustration i att andra människor har andra förutsättningar än en själv, och de här starka känslorna kan uttrycka sig i våld, missbruk eller självskadebeteende till exempel. Jag tänker att det finns lika många sätt att vänta som det finns människor, men i boken har jag försökt att gestalta hur väntan kan påverka människor olika.
Begge de skjønnlitterære vinnerne av Nordisk Råds litteraturpris løfter i år viktige temaer.